Smärtsamt vacker start på 2019. En bekant, själv inte en oäven akvarellist, som synade utställningen tillsammans med recensenten, formulerade det bra: ”det är bara att ge upp”. Man vill ogärna hytta med Lars Lerins namn i såna här sammanhang. Jämförelser bär nästan alltid med sig fröet till sin egen undergång. Men detta är i samma klass. De stora papprena blänker som stålplåtar och hypnotiserar redan på avstånd. Det är återigen smärtsamt vackert. Det är lysande. Stackars 2019. Det här får du svårt att överträffa.